Författare: Rick Riordan
Serie: Percy Jackson and the Olympians #2
Sidor: 279
Spoilervarning! Boken ingår i en serie, spoilers från tidigare böcker förekommer.
Percy Jackson’s seventh-grade year has been surprisingly quiet. Not a single monster has set foot on his New York prep-school campus. But when an innocent game of dodgeball among Percy and his classmates turns into a death match against an ugly gang of cannibal giants, things get . . . well, ugly. And the unexpected arrival of Percy’s friend Annabeth brings more bad news: the magical borders that protect Camp Half-Blood have been poisoned by a mysterious enemy, and unless a cure is found, the only safe haven for demigods will be destroyed.
In this fresh, funny, and hugely anticipated follow up to The Lightning Thief, Percy and his friends must journey into the Sea of Monsters to save their beloved camp. But first, Percy will discover a stunning new secret about his family—one that makes him question whether being claimed as Poseidon’s son is an honor or simply a cruel joke.
Jag var inte alls så förtjust i första Percy Jackson boken när jag läste den, utan jag var mest bara besviken. Jag älskade första filmen dock, men jag hade egentligen inte tänkt fortsatt med serien förrän efter att jag hade sett nästa film (som kommer nu i Augusti). Nästan alla verkar ju älska Percy Jackson, och efter att omslaget till kommande The House of Hades hade släppts kunde jag inte hålla mig från The Sea of Monsters längre, och jag kan glatt meddela att jag tycker den var betydligt mycket bättre än The Lightning Thief.
Handlingen var väldigt spännande och actionfylld. I The Lightning Thief tyckte jag nästan att det blev lite för mycket, men i The Sea of Monsters var handlingen alldeles utmärkt. Mycket av det jag inte tyckte om i första boken, gillar jag nu och äntligen upptäckte jag Rick Riordans humor.
Karaktärerna växte väldigt i mina ögon, och jag gillar Percy mycket. Han är både rolig, modig och charmig, och det ska bli roligt att få fortsätta följa honom.
Jag tycker om Annabeth, Grover och Tyson, men jag är inte speciellt förtjust i Clarisse..tyvärr så antar jag dock att vi kommer att få se mycket mer av henne?
Jag är väldigt fascinerad av grekisk mytologi, så jag älskar världen det utspelar sig i. Både handlingen och varelserna intresserar mig mycket och är det allra bästa med boken, enligt mig.
The Sea of Monsters blev en positiv överraskning för mig, och jag börjar förstå vad det är alla pratar om. Efter cliffhangern i slutet har jag inget annat val än att plocka upp The Titan's Curse nu på en gång.
Favoritcitat:
“We only came close to dying six or seven times, which I thought was pretty good. Once, I lost my grip and found myself dangling by one hand from a ledge fifty feet above the rocky surf. But I found another handhold and kept climbing. A minute later Annabeth hit a slippery patch of moss and her foot slipped. Fortunately, she found something else to put it against. Unfortunately, that something was my face.
"Sorry," she murrmured.
"S'okay," I grunted, though I'd never really wanted to know what Annabeth's sneaker tasted like.”
"You weren't able to talk sense into him?"
"Well, we kind of tried to kill each other in a duel to the death."
"I see. You tried the diplomatic approach.”
“THAT Perseus always won. That's why my mom had named me after him, even though he was a son of Zeus and I was a son of Posidon. The original Perseus was one of the only heros in the Greek myths who got a happy ending. The others died-betrayed, mauled, mutilated, poisoned, or cursed by the gods. My mom hoped I would inherit Perseus's luck. Judging by how my life was going so far, I wasn't real optimistic.”
7 / 10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar